Happy

Jag har fått hundvakt, yay! Jag undrar hur mycket stenen som föll från min hjärna vägde egentligen för jag känner mig cirka 1000 kilo lättare. Det är min underbara gamla engelskalärare som langade över sin kusin som ska ta hand om Sid under tiden jag är borta. Hon har redan haft honom några dagar och imorgon ska han till henne och vara borta tills nästa torsdag. Egentligen skulle hon ha honom tills på måndag, men då åker jag till Göteborg och tatueras på tisdag så hon har kvar honom tills på torsdag. Det är skönt att få vara själv ibland (och såååååå satans skönt att äntligen fått hundvakt), men jag märkte hur ensam jag kände mig Sid sov hos Anna sist. Nej, aldrig aldrig aldrig att jag kan sälja honom, det går inte. Märkte det nu och jag älskar min skithund för mycket för att låta honom komma undan mig.

Idag bokade jag hostel också. Nelly och Terese bokade igår, men mitt kort krånglade så jag fick åka till Filipstad (där jag sitter än) och låna pappas kort. Så nu är det klart. Nu är det bara hyra ut lägenheten som är kvar och det ska jag skriva ut på facebook imorgon. Måste skriva annons idag. Åååh, jag är så spänd och nervös! Jag önskar jag hade britten kvar art skriva med, men jag vågar inte skriva igen. Någon gång snart ska jag skriva och påminna honom vad han lovade mig.
Om mindre än 4 veckor bor jag i ett annat land. Det är helt crazy, men jag är glad.

Man crush everyday

Hugh Dancy. Kolla lockarna, m-hm!

Jag har inget bättre för mig

Mama började känna av Sid så vi är just nu förvisade till papa där jag sitter på golvet bland en miljon saker jag ska försöka få sålt. Roligare än så här blir det nog inte.
2 timmar tog det mig att skriva och publicera de där 2 timmarna. Jag har stängt av både kropp och hjärna och vill helst bara att tiden ska gå så fort som möjligt samtidigt som den gärna får sakta in. Äh, är för emo fr mitt eget bästa inatt.

Hur mycket är jag villig att offra?

Jag har gjort ett försök på min facebook att hitta en hundvakt åt Sid. En gammal klasskompis har erbjudit sig att pröva att ha honom en helg och världens bästa Sandra har erbjudit sig att skjutsa mig om jag behöver. Så de två flugorna tillsammans vill jag gärna slå till på.
Meningen "sälj honom!" (som även min kusin påpekade så fint..) ekar fortfarande i mitt huvud. Men (som jag också svarade min kusin), det här är mitt barn. Min stora håriga bäbis. Det är ingen hund jag har haft på prov i nån månad, det är Sid som har bott hos mig i nästan 2 ½ år..
Jag vet ju inte ens om jag stannar i England. Jag kommer grina ihjäl mig innan jag fixar det här och natt till idag (fredag) hade jag riktig jävla panikångest för första gången på väldigt länge. Hjärtat gör ont och jag kan inte greppa tankarna längre.
Snälla, snälla. Ge mig den här chansen utan att låta mig offra det viktigaste jag har.

Älskade skithund vad jag tycker om dig.

I am in the process of positive changes

Idag är det 2 månader sen morfar dog. Det känns mer som 2 veckor, tiden har gått så jävla fort samtidigt som allting känns som det hände för 100 år sedan.

Imorgon kväll ska jag iaf äntligen få boka flygbiljett till England! Som det ser ut nu blir det bara jag och en till tjej som åker, men det gör mig så klart ingenting. Bara att komma iväg kommer bli super kul!

Det är fortfarande saker jag måste ordna. Det viktigast är Sid. Jag vet inte riktigt hur jag ska göra, det är så svårt när jag inte heller vet hur det blir. Idag tänker jag inte fundera på det något mer. Det för bli imorgon och det "slutgiltiga" på måndag.

Malcolm in the middle

"Glöm aldrig bort att du är värdelös, vääärdelös "

Detta är vad jag krånglar med de senaste dagarna. Jag har grinat hela veckan, men nu börjat det gå över i ilska och frustration.
Jag önskar jag iaf hade britten att prata med, men jag tror inte han vill prata med mig nått mer. Han har inte svarat när jag skriver och när jag ringde i förrgår var det tystare än vanligt. Inte ens ett hej då fick jag. Det hade varit så skönt att prata med någon som inte är en del av det här och som jag inte ens behöver prata med det om. Bara att ha något annat att prata om skulle vara skönt.
På tal om britt så går det mycket bättre med planerna om London. Vi är just nu sammanlagt 5 tjejer som ska åka. Vi var 6 från början, men en av dem har hoppat av. Men eftersom vi är så många så känns det säkert ändå, att någon kommer komma iväg. Dock så är det osäkert för min del om AF fortsätter att sätta dessa krav, pengarna och tiden räcker inte till. :-(

Jag ska också komma igång. Håll huvudet högt och stå på mig.