Allt är på riktigt nu, alla gamla inlägg och "problem" känns så otydliga. I lördags fick jag reda på att en av mina bästa vänner hade fått en cancerdiagnos. Min bästaste bästis. Jag vet inte om jag någonsin känns mig så sprängfärdig och hysterisk. Sov ett par timmar under dagen och vaknade till ännu ett meddelande från en annan nära vän vars mamma ligger på sjukhus, läget är kritiskt.
Jag själv ska ta tag i livet nu, nu eller aldrig. Jag känner mig rädd och spyfärdig. Men jag skämdes så förra lördagen. Dagen innan hade jag jobbat, jobbade natt då. På natten kunde jag inte sova för jag tänkte på killen i London och jag grät i nån timme. Cirka 8 timmar senare grät jag av helt andra anledningar. Riktiga anledningar. Och jag skämdes för att jag låg och grät över saker som hänt och inte kan ändras medan livet springer förbi, för vissa kanske fortare...
Jag har inte orkat så mycket än. Har promenerat runt mycket (själv och med Sid) och funderat mycket på allt och alla. Men det kommer, sakta men säkert.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar