Jag och min problemhund

Sid är inte uppfostrad för 5 öre. There, I confessed. Lugnet själv är en ulv i fårakläder och det har gått ut över mig nu också. Sid har alltid sköt sig någorlunda på promenader. Visst har han dragit i kopplet och gnytt av förväntan när det kommit en annan hund, men det har aldrig varit något jobbigt och jag har enkelt fått honom att sluta. Men på de senaste veckorna har han 3 gånger blivit helt vansinnig när det kommer en annan hund. Han skäller, gör utfall och morrar. Papa påstår att det är så han blir när han går med honom och jag börjar förstå att han tycker det är drygt.
Till skillnad mot papa (som numera bara rastar Sid på gården, skit smart, jag vet) så vill jag verkligen träna bort det här betendet. Så nu ligger vi fan i hårdträning, "kontakt" står högst upp på listan då Sid verkar ha glömt allt han lärt sig. Han har alltid haft respekt för mig förut, men nu verkar han ha glömt allt. Jag vet inte om det är nån tonårstrots (han är 16 månader) eller om det är brist på jobb som fått honom att bli så här.
Jag har tränat lite med Sid. Långt ifrån så mycket som han kanske behöver, men vi tränat in många kommandon (basen som "sitt", "ligg", "pang" och nu "vänta", "stå", "fot" osv) och inkallning. Inkallning kan han bli bättre på, kommandon får vi träna mer på då min käre far tycker om att ändra mina ord för vad Sid ska göra och jag har köpt en klicker så vi kan börja klickerträna så småningom.
Jag hoppas och tror att flytten till Karlstad kommer göra oss båda gott. Jag kommer må skit bra vet jag redan, men jag tror också Sid kommer må mycket bättre. Han får mindre yta att röra sig på (nu bor vi ju i stort hus så han springer ofta runt och letar efter papa och lillebror när de inte är hemma) och jag får dessutom träna med honom i lugn och ro utan att stressa upp mig själv.