Vart jag mig i världen vänder, står jag här med tomma händer...

Mitt humör skiftar som jag vet inte vad. Halva dagen har spenderats med att gråta, gråta och åter igen gråta. Jag har åter igen kommit in i tristessen och ensamheten som arbetslösheten bidrar med. De senaste dagarna har jag knappt orkat ur sängen och med allt som det medför (strul med telefonen, en understimulerad Sid, mitt dåliga mående, ensamhet, ingen aptit eller nått) så har det varit en rent helvete rent ut sagt. Idag känner jag mer än någonsin att jag behöver nå n att prata och umgås med utan att behöva planera in bussar, skaffa hundvakt och fixa sovplats hos. Jag är så satans helvetes trött på ensamheten. Om jag bara fick in iaf en rutin eller hade någon att prata med. Det finns 3 personer jag umgåtts med i Filipstad som jag inte längre träffar eller bara träffar genom jobb. Anledningen finns, men jag tänker inte lämna ut varför. Det är fortfarande mina vänner så jag tänker inte skriva ut vad som helst.

Jag lovade mig själv när jag startade den här bloggen att den inte skulle bli som min förra. Den blev till slut fylld med negativitet och det var därför jag flydde från den. Jag fick nästan ångest av att skriva ett inlägg och då också bidra med mer negativitet. Men nu kändes det behövligt att ventilera sig. Malin är hemma i Filipstad nu vet jag, mötte dom när jag gick hem. Så jag ska väl försöka få med henne ut på en promenad sen. Jag tror jag ska gå ut på en promenad nu själv, ta en cigg och ringa Jessica. Imorgon ska jag förhoppningsvis sova kvar i Karlstad och äntligen få min efterlängtade fylla. Just nu vill jag bara bli full och glad (hoppas jag).

..längtar efter någon som kan rädda mig.