This is the end, my only friend, the end

Ramlade över en intressant artikel i Aftonbladet igår; Två och en halv minut till domedagen. Bara ordet "domedag" sätter nog med skräck i mig och det faktum att den där jävla Donald Trump numera har både ett och två fingrar med i spelet gör inte saken bättre. 

Iaf, det finns tydligen någonting som heter Domedagsklockan som vi "ställer tiden" efter hur nära vi är ett kärnvapenkrig, dvs. domedagen. Det närmsta (enligt wikipedia) vi varit domedagen är 2 minuter, år 1953 när både USA och Sovjetunionen testade kärnvapen. Och när är vi där igen, med bara en halv minuts marginal. Jag är ju själv en pinsamt blödig människa som ofta gråter till nyheterna utan att egentligen alltid förstå varför (den 9 november när Trump vann presidentvalet tex, då skulle jag jobba på dagen så vid typ 6 på morgonen stod jag vid Pressbyrån med ett nyköp ciggpaket och kedjerökte och grät), och det gjorde jag när jag läste denna artikel också.

Ibland känns allting meningslöst, som till exempel när vi alla ska dö.