What if the road won't take me there

Denna jävla svacka tar knäcken på mig snart.
Jag blir vilken dag som helst arbetslös och jag tvivlar på att min arbetsplats kommer hjälpa mig långt med nytt arbete. Min väns mamma som var sjuk gick bort idag och jag själv känner mig så jävla ovärdig alla svin (= blir blockad och ignorerad bara för att jag inte skickar nakenbilder). Jag. Pallar. Inte.
Jag har sovit bort snart 2 dygn (på riktigt, det börjar bli illa nu) och känner mig allmänt deppig och gråter titt som tätt. Just nu vill jag bara åka bort ett tag, sa precis till Marketa att hade jag pengar skulle jag åka och hälsa på henne. Imorgon ska jag jobba och jag börjar känna mig stressad och rastlös när jag är där, pga allt som händer omkring mig. Jag känner mig så jävla instängd, jag vet inte hur jag ska få ur mig allt.
Jag kommer nog åka hem till mamma eller pappa ett par dagar. Mitt i allt så har Madde och Andreas äntligen fått sin bäbis, lilla Elmy. 💕 Jessica är i Karlstad och vi ska ses hos Malin på lördag så det blir också skoj. Men just som det är nu, i denna minut så skulle jag helst bara gå ut genom dörren och inte komma tillbaka på ett par dagar.

Konsten att gå sönder

Allt är på riktigt nu, alla gamla inlägg och "problem" känns så otydliga. I lördags fick jag reda på att en av mina bästa vänner hade fått en cancerdiagnos. Min bästaste bästis. Jag vet inte om jag någonsin känns mig så sprängfärdig och hysterisk. Sov ett par timmar under dagen och vaknade till ännu ett meddelande från en annan nära vän vars mamma ligger på sjukhus, läget är kritiskt.
Jag själv ska ta tag i livet nu, nu eller aldrig. Jag känner mig rädd och spyfärdig. Men jag skämdes så förra lördagen. Dagen innan hade jag jobbat, jobbade natt då. På natten kunde jag inte sova för jag tänkte på killen i London och jag grät i nån timme. Cirka 8 timmar senare grät jag av helt andra anledningar. Riktiga anledningar. Och jag skämdes för att jag låg och grät över saker som hänt och inte kan ändras medan livet springer förbi, för vissa kanske fortare...
Jag har inte orkat så mycket än. Har promenerat runt mycket (själv och med Sid) och funderat mycket på allt och alla. Men det kommer, sakta men säkert.