This is the end, my only friend, the end

Ramlade över en intressant artikel i Aftonbladet igår; Två och en halv minut till domedagen. Bara ordet "domedag" sätter nog med skräck i mig och det faktum att den där jävla Donald Trump numera har både ett och två fingrar med i spelet gör inte saken bättre. 

Iaf, det finns tydligen någonting som heter Domedagsklockan som vi "ställer tiden" efter hur nära vi är ett kärnvapenkrig, dvs. domedagen. Det närmsta (enligt wikipedia) vi varit domedagen är 2 minuter, år 1953 när både USA och Sovjetunionen testade kärnvapen. Och när är vi där igen, med bara en halv minuts marginal. Jag är ju själv en pinsamt blödig människa som ofta gråter till nyheterna utan att egentligen alltid förstå varför (den 9 november när Trump vann presidentvalet tex, då skulle jag jobba på dagen så vid typ 6 på morgonen stod jag vid Pressbyrån med ett nyköp ciggpaket och kedjerökte och grät), och det gjorde jag när jag läste denna artikel också.

Ibland känns allting meningslöst, som till exempel när vi alla ska dö.

What if the road won't take me there

Denna jävla svacka tar knäcken på mig snart.
Jag blir vilken dag som helst arbetslös och jag tvivlar på att min arbetsplats kommer hjälpa mig långt med nytt arbete. Min väns mamma som var sjuk gick bort idag och jag själv känner mig så jävla ovärdig alla svin (= blir blockad och ignorerad bara för att jag inte skickar nakenbilder). Jag. Pallar. Inte.
Jag har sovit bort snart 2 dygn (på riktigt, det börjar bli illa nu) och känner mig allmänt deppig och gråter titt som tätt. Just nu vill jag bara åka bort ett tag, sa precis till Marketa att hade jag pengar skulle jag åka och hälsa på henne. Imorgon ska jag jobba och jag börjar känna mig stressad och rastlös när jag är där, pga allt som händer omkring mig. Jag känner mig så jävla instängd, jag vet inte hur jag ska få ur mig allt.
Jag kommer nog åka hem till mamma eller pappa ett par dagar. Mitt i allt så har Madde och Andreas äntligen fått sin bäbis, lilla Elmy. 💕 Jessica är i Karlstad och vi ska ses hos Malin på lördag så det blir också skoj. Men just som det är nu, i denna minut så skulle jag helst bara gå ut genom dörren och inte komma tillbaka på ett par dagar.

Konsten att gå sönder

Allt är på riktigt nu, alla gamla inlägg och "problem" känns så otydliga. I lördags fick jag reda på att en av mina bästa vänner hade fått en cancerdiagnos. Min bästaste bästis. Jag vet inte om jag någonsin känns mig så sprängfärdig och hysterisk. Sov ett par timmar under dagen och vaknade till ännu ett meddelande från en annan nära vän vars mamma ligger på sjukhus, läget är kritiskt.
Jag själv ska ta tag i livet nu, nu eller aldrig. Jag känner mig rädd och spyfärdig. Men jag skämdes så förra lördagen. Dagen innan hade jag jobbat, jobbade natt då. På natten kunde jag inte sova för jag tänkte på killen i London och jag grät i nån timme. Cirka 8 timmar senare grät jag av helt andra anledningar. Riktiga anledningar. Och jag skämdes för att jag låg och grät över saker som hänt och inte kan ändras medan livet springer förbi, för vissa kanske fortare...
Jag har inte orkat så mycket än. Har promenerat runt mycket (själv och med Sid) och funderat mycket på allt och alla. Men det kommer, sakta men säkert.

Jag saknar dig mindre och mindre, jag har glömt dig en vacker dag

Jag kan inte sova längre. Den senaste veckan har både dygnen och nätterna varit oroliga och jag kan även se det på min stressiga hy och dåliga aptit. Och allt på grund av Sean.

För några dagar sen så låg jag i sängen med mobilen och mina språkappar. Jag ska försöka bemästra ett flertal språk, men även laddat ner för finska, norska och danska för att kunna de skandinaviska. Jag hade den danska appen uppe och nått litet ord fick tankarna att gå över till hans mamma, som är dansk. Och det gjorde ont att andas. Så ont att jag fick lägga mig på rygg för att ens få in nått i lungorna. En ångestattack utan dess like och en massa minnen jag försöker trycka bort än.

Men sen dess har det suttit fast, nätterna är plågsamma då jag mot min vilja tvingar mig själv igenom allt igen. Varje natt kommer fler minnen om ord, sms, samtal och handlingar upp. Och jag, i min dumhet, bygger själv upp egna handlingar på hur det kunde ha varit. På hur det kan bli. På hur jag så in i helvete önskar det kunde ha blivit.

Jag hatar att känna mig så fast i det som hänt att jag inte kan gå vidare. Jag hatar att jag inte kan hata honom, det går inte. Jag hatar att vi var så nära att faktiskt bli vänner, men det gick inte. Jag hatar att jag saknar vår vänskap. Hatar att jag saknar när vi satt i soffan, sängen eller var ute och gick och bara pratade. Hatar alla minnen som för min var värda guld, men som sen bara blivit plågsamma. Hatar att jag på nått jävla konstigt vis ändå saknar dig, din jävla idiot.

Jag funderar ibland på att höra av mig, hur det än skulle gå till. Men iaf försöka, och fastän jag vet med vilka ord han skulle stänga ut mig med för gott så hade jag iaf vetat att jag försökt. Som så många gånger förut.

Om det inte blir se dom säger, att tiden läker alla sår, så kommer jag försöka kontakta honom. Om ändå för att få ett avslut, något vi aldrig fick. Den vänskapen vi hade innan vi tillsammans valde att förstörde den genom ett "förhållande" var fin nog att jag iaf vill få ett värdigt avslut (iaf försöka). Jag måste kunna se tillbaka på iaf ett ögonblick av ömhet och förståelse för varandra. Och för att sätta punkt för en saknad jag inte själv förstår mig på.

Så kom igen nu, tiden. Läk mina sår

Tell me when this night is over

Nej. Det har inget med mig att göra, inget personligt iaf. Men två dödsfall denna månad, en tragisk nyhet om en gammal vän och ett hatfullt ex senare börjar det göra ont i bröstet.

Förutom denna helg har jag haft fina dagar. Min födelsedag firades hemma med hunden och glass (GLASS) och nu i lördags var jag och Hanna ute och åt lunch på Richmond. Och självklart blev det film i söndags, vi såg Deadpool och den var rolig! Just nu längtar jag mest av allt till lönen så jag får spara pengar (vuxenpoäng till mig) och shoppa. Och i slutet av mars ska jag åka hem en vecka och joda, jag längtar väldigt mycket.

And I'm a goddamn coward, but then again so are you

Så det är slut mellan mig och Sean. Och förhoppningsvis slutet på en jävla period i mitt liv.

Sean var otrogen och det var andra gången det har hänt mig. Men denna gången var jag nästan beredd på det. Självklart är jag oerhört sårad och arg, men jag visste om det, lika bra att erkänna det direkt fastän jag skäms inför mig själv. Jag blundade för hans urlöjliga ursäkter och koncentrerade mig på det bra som inte fanns. Jag har ju skrivit det själv i denna blogg förut att allting fanns där svart på vitt. Redan när han frågade mig om att bli hans flickvän så fick jag en dålig känsla i kroppen.
Sean var inte kär i mig och jag tror inte jag var kär i honom heller. Jag frågade honom om han någonsin varit kär i mig och han svarade att "I love you, but I don't know if I was in love with you". Det tycker jag var ett bra "svar" på vår relation. Jag var inte kär i honom när vi blev tillsammans och jag litade inte på honom från början.. Det var först mot slutet av vårt förhållande som den dåliga känslan blev till en bra med att jag bla. fick blomman på vår månadsdag, träffade hans mamma, när jag pratade på om vi kanske borde göra slut och han blev så rädd och ledsen. Att veta att någon annan har gått runt i kulisserna under tiden, det gör ont. Det gör så jävla ont. Att veta att när jag berättat om vad jag tyckte om otrohet. När mitt ex' flickvän skrev till mig och jag fick sån ångest och grät ut hos Sean som åter igen blev rädd. Att få veta detta gör mig äcklad.

Jag har inte gråtit värst mycket sen tisdags. Idag på jobbet fick jag en jobbig känsla och ville bara gråta. Jag tror chocken börjar släppa nu.  Nu gråter jag, lite. Jag har inte sovit värst mycket och har sovit med linserna i jag vet inte hur många dagar.. Jag vet att det är så dåligt för ögonen, men jag vågar inte lägga mig i mörkret och tystnaden än. Inte riktigt än.

Jag vet inte vad som ska hända nu. Hyresvärden kom hem efter att grannarna hade sett polisen och hon var inte glad. Så nu måste jag nog flytta också. Så jag ska leta nytt boende och försöka hitta mod att prata med henne så fort som möjligt. Hon sa att jag kan stanna, men att jag "ligger på tunn is". Jag vet att det med polisen inte var mitt fel, men jag skäms nått så oerhört. Sean bad mig ge honom hennes nummer så han kunde ringa och förklara allt, men skadan är redan skedd. Jag sa till honom att åta bli eftersom det förmodligen bara kommer göra saken bättre.

Funderar på att flytta till Sverige igen, för Sids skull, men vet inte vart jag ska ta vägen där heller. Till Karlstad vill jag inte tillbaka till, men jag vet inte vart jag ska ta vägen annars. Har dock insett att jag måste till en större stad så att jag kan få ett jobb.
Och fastän det låter så jävla smörigt, så vet jag inte vilket land eller stad det jag helst vill ha, finns; bara någon som tycker om mig, på riktigt. Nån som är snäll mot mig och framförallt, trogen! Det är inte för mycket att begära. Vid det här laget vill jag hitta någon som behandlar mig som en prinsessa (det sa Emily på jobbet att jag ska ha).

Nu rabblar jag. Klockan är 22:40 och jag är trött. Jag ska titta på How to train your dragen 2 och sen sova. Jag är nervös inför helgen då jag nu under de senaste dagarna har kunnat gömt mig på jobbet, men under helgen blir jag ensam. För nu är jag ensam igen.
Kom precis på att min gamla kära vän Kimberlie nämnde att hon kommer till London. Hanna fyller dessutom år och så vill jag träffa Marketa på lördag. Mindre än en vecka kvar tills Jessica, Malin, Jonathan och Fredrik kommer också! Och drygt 3 veckor kvar innan jag åker hem inför julen. Jag har nog aldrig längtat bort så mycket som nu.

Nu har jag rabblat klart. Sean är ute ur mitt liv och det gör mig ledsen än. Det gör mig ledsen att det blev som det blev, att han gjorde som han gjorde, att jag gjorde som jag gjorde, allt han sa och att jag åter igen var så elak mot mig själv.
Jag hoppas jag kommer kunna glömma det här. Fast det kan jag inte, det vet jag. Nu rabblar jag igen.
Det var så mycket jag skulle ha visat honom, gjort med honom och redan börjat småplanera för den kommande tiden. Nu har jag lärt mig värdet av tålamod.. Vilket jag dessvärre inte har ett tag av kvar när det kommer till kärlek.

Jävla dig och allt annat

Så, förr-förra veckan träffade jag en kille från Tinder som bor typ 5 minuters promenad härifrån. Jag var jätte irriterad, hade jobbat och hade vidrig ångest så jag gick med på att möta honom ute. Vi gick och satte oss vid ett litet vattendrag, drack varsin öl han hade med, rökte och bara pratade. Sen frågade han om jag ville med hem till honom och titta på film.. Så vi gick hem till honom, delade på en flaska vin och tittade på film.. Jag sov över och var tvungen att smyga ut dagen efter medans hans, tydligen väldigt kristna morbror och moster, var i kyrkan. Efter det träffades vi en gång till, då var morbrodern hemma och vi ljög och sa att jag var en kompis från universitetet. Jag gillar inte lögnare.

Sen dess har jag inte träffat honom. Vi skriver med varandra typ varje dag, men han kan ta ca 5 timmar på sig att svara. Och han ljuger. Jag tror att han ljuger med alla undanflykter han kommer med. Jag har sagt till honom att säga till om han inte vill träffa mig, men självklart vill han det! Det är bara alltid en dålig tidpunkt.

Jag hatar att hålla hoppet uppe. Hatar att alltid tänkta "kanske han". Hatar att han skickade en jävla kukbild igår. Jag hatar när jag försöker, när jag vill, men när det inte går.

Marketa sa att glöm honom, skit i honom nu. Och hon har en precis likadan (om inte mer psyko) kille efter sig. När vi började umgås med varandra så gick allt åt helvete för oss båda, känslomässigt med killar. Jag vill inte dras till fler svin.

Jag hatar att han skrev för någon dag sen att vi kan ses tidigast tisdag nu till veckan för då är han klar med sitt projekt i skolan. Igår sa han att han nog kommer åka hem en sväng nästa vecka, till Sydafrika. Du behöver ju inte lämna landet bara för att slippa mig ditt jävla arsle.

Nån dag ska jag också hitta någon som vill va med mig. Och jag hoppas nästan att han säger snart att nej, jag vill inte träffa dig nått mer. Då vet jag ju iaf.

Hur mycket är jag villig att offra?

Jag har gjort ett försök på min facebook att hitta en hundvakt åt Sid. En gammal klasskompis har erbjudit sig att pröva att ha honom en helg och världens bästa Sandra har erbjudit sig att skjutsa mig om jag behöver. Så de två flugorna tillsammans vill jag gärna slå till på.
Meningen "sälj honom!" (som även min kusin påpekade så fint..) ekar fortfarande i mitt huvud. Men (som jag också svarade min kusin), det här är mitt barn. Min stora håriga bäbis. Det är ingen hund jag har haft på prov i nån månad, det är Sid som har bott hos mig i nästan 2 ½ år..
Jag vet ju inte ens om jag stannar i England. Jag kommer grina ihjäl mig innan jag fixar det här och natt till idag (fredag) hade jag riktig jävla panikångest för första gången på väldigt länge. Hjärtat gör ont och jag kan inte greppa tankarna längre.
Snälla, snälla. Ge mig den här chansen utan att låta mig offra det viktigaste jag har.

Älskade skithund vad jag tycker om dig.

Vänta mig

Kan inte sova. Vill inte sova. Jag får ångest så fort jag släcker lampan och kommer tänka på morfar. Tänker på den tomma fåtöljen, tänker på den nya placeringen av bordet hemma hos dom, tänker på den tomma sängen, tänker på begravningen och tänker på dödsannonsen. Gråter floder och vet inte vart jag ska ta vägen. På fredag är begravningen och jag vill bara att allt ska va över.
Tack för att, även fast du inte tyckte om mina piercingar, tatueringar och galna hårfärger och frisyrer, du ändå accepterade mig. Och tack för att du tog mig i försvar när de andra gick på för hårt. Vem ska acceptera och försvara mig nu?
Morfar. Jag förstår det inte än. Vänta mig.

//bakis och ledsen

Fan va du är bra morfar

Så, julafton borde vara över för länge sen, men jag sitter ändå med ett sug efter mat(?!). Jag är lite ledsen än pga våran familjesituation. Morfar är dålig och har rätt nyligen kommit hem från sjukhuset och han är inte riktigt bra än. Eller rättare sagt så är det inte långt kvar nu tror vi.
Idag efter Kalle Anka så satt jag kvar i soffan och tittade på Kan du vissla Johanna? medans papa och farmor var i köket. Alex hade åkt till storfors. Och i scenen när Tora berättar att morfar har dött så började jag gråta som en litet barn. Först för att det var så sorligt (samma visa varje år), men sen också för att jag kom och tänka på min morfar och när hon säger att "morfar är död" så bara brister allting. Fan, jag hatar när de och det som alltid varit där försvinner. Det ironiska är att han är ju inte borta, men han är inte heller där.
När vi kom upp till Christer och Kristin så låg morfar och sov på soffan och gick inte upp förrän de skulle hem. Då var han tvungen att ha hjälp upp, stöd när han gick och hjälp att klä på sig. Morbror erbjöd sig att följa med och hjälpa dom hem, men det behövdes inte sa dom. Tack och lov så kom det inget samtal senare.
För i helvete, ju äldre jag blir dessto yngre känner jag mig. Då var ju allt kvar.
Helvete helvete helvete, inte än inte nu inte då inte du.

I want to leave

Hittade mögel i lägenheten för en stund sen, i taket ovanför sängen. Och tårarna sprutar av ilska och trötthet. Det är ju inte undra på att jag känt mig sjuk ända sen i augusti när sånt där äckel VÄXER i lägenheten. Har jag inte avfuktaren på stiger det lätt till 80%.

Imorgon ska jag till jobbcenter och söka jobb och jag kommer koncentrera mig på england. Nu är det på allvar, jag tänker inte släppa det här som allt annat. Jag har fått kontakt med en tjej i Stockholm som också vill flytta till london och dela boende. Jobb, boende och henne är det jag kommer koncentrera mig på nu. Sälja av all gammal skit och spara så mycket pengar jag kan.

Jag vet att jag bad om ett ställe jag kunde krypa undan och gråta ifred på, men detta, mögel? Måste jag bli sjuk på köpet, är det priset jag ska betala?
Imorgon ska jag ringa hyresvärden och kräva att de kollar efter mer mögel, gör rent ordentligt, kollar om det finns en tyst avfuktare jag kan ha på dygnet runt och slutligen, fråga om det finns någon annan ledig lägenhet eller om man iaf kan ställa sig på kö på en.

Här ligger jag i fuktiga sängkläder och gråter. Äcklas av allt här inne och är livrädd att Sids och min mat påverkas av fukten. Jag kan ju inte ha mjukt bröd framme för det möglar direkt...

Fml, I want to leave.

I don't care that I feel worse than before

Jag är världens sämsta vän och människa just nu och kan inte glädjas åt något och har fastnat i en ond spiral. Jobb och känslor har brakat samman allting och det verkar bara bli värre ju mer jag försöker lösa det/ignorera det. Jag är ledsen nu. Ledsen och förvirrad och önskar man kunde fly från det. Om det så krävdes att be alla att dra åt helvete för att det ska bli bättre så skulle jag nog göra det, iaf starkt överväga det. Jag är världens sämsta vän, men jag är inte så snäll mot mig själv heller.
Nån gång borde det bli min tur. Någon gång kanske någon tänker "kanske" om mig också. Någon gång kanske jag hinner i tid. Någon gång kanske jag inte åker gråtandes hemåt. Någon gång kanske jag kan se h*n i ögonen igen.
Någon gång kanske jag lyckas förklara att jag behöver någon nu. Någon gång kanske någon sover i rummet bredvid eller i samma. Någon gång kanske jag kommer på vad jag gör fel. Någon gång kanske någon berättar det. Någon gång blir dom inte irriterade. Någon gång blir jag inte arg på mig själv.
Någon gång tänker jag inte på det. Någon gång slutar jag överanalysera. Någon gång kanske jag också får andas. Någon gång kanske jag får inse att inte ta något eller någon för givet. Någon gång kanske det blir bra.