Så det är slut mellan mig och Sean. Och förhoppningsvis slutet på en jävla period i mitt liv.
Sean var otrogen och det var andra gången det har hänt mig. Men denna gången var jag nästan beredd på det. Självklart är jag oerhört sårad och arg, men jag visste om det, lika bra att erkänna det direkt fastän jag skäms inför mig själv. Jag blundade för hans urlöjliga ursäkter och koncentrerade mig på det bra som inte fanns. Jag har ju skrivit det själv i denna blogg förut att allting fanns där svart på vitt. Redan när han frågade mig om att bli hans flickvän så fick jag en dålig känsla i kroppen.
Sean var inte kär i mig och jag tror inte jag var kär i honom heller. Jag frågade honom om han någonsin varit kär i mig och han svarade att "I love you, but I don't know if I was in love with you". Det tycker jag var ett bra "svar" på vår relation. Jag var inte kär i honom när vi blev tillsammans och jag litade inte på honom från början.. Det var först mot slutet av vårt förhållande som den dåliga känslan blev till en bra med att jag bla. fick blomman på vår månadsdag, träffade hans mamma, när jag pratade på om vi kanske borde göra slut och han blev så rädd och ledsen. Att veta att någon annan har gått runt i kulisserna under tiden, det gör ont. Det gör så jävla ont. Att veta att när jag berättat om vad jag tyckte om otrohet. När mitt ex' flickvän skrev till mig och jag fick sån ångest och grät ut hos Sean som åter igen blev rädd. Att få veta detta gör mig äcklad.
Jag har inte gråtit värst mycket sen tisdags. Idag på jobbet fick jag en jobbig känsla och ville bara gråta. Jag tror chocken börjar släppa nu. Nu gråter jag, lite. Jag har inte sovit värst mycket och har sovit med linserna i jag vet inte hur många dagar.. Jag vet att det är så dåligt för ögonen, men jag vågar inte lägga mig i mörkret och tystnaden än. Inte riktigt än.
Jag vet inte vad som ska hända nu. Hyresvärden kom hem efter att grannarna hade sett polisen och hon var inte glad. Så nu måste jag nog flytta också. Så jag ska leta nytt boende och försöka hitta mod att prata med henne så fort som möjligt. Hon sa att jag kan stanna, men att jag "ligger på tunn is". Jag vet att det med polisen inte var mitt fel, men jag skäms nått så oerhört. Sean bad mig ge honom hennes nummer så han kunde ringa och förklara allt, men skadan är redan skedd. Jag sa till honom att åta bli eftersom det förmodligen bara kommer göra saken bättre.
Funderar på att flytta till Sverige igen, för Sids skull, men vet inte vart jag ska ta vägen där heller. Till Karlstad vill jag inte tillbaka till, men jag vet inte vart jag ska ta vägen annars. Har dock insett att jag måste till en större stad så att jag kan få ett jobb.
Och fastän det låter så jävla smörigt, så vet jag inte vilket land eller stad det jag helst vill ha, finns; bara någon som tycker om mig, på riktigt. Nån som är snäll mot mig och framförallt, trogen! Det är inte för mycket att begära. Vid det här laget vill jag hitta någon som behandlar mig som en prinsessa (det sa Emily på jobbet att jag ska ha).
Nu rabblar jag. Klockan är 22:40 och jag är trött. Jag ska titta på How to train your dragen 2 och sen sova. Jag är nervös inför helgen då jag nu under de senaste dagarna har kunnat gömt mig på jobbet, men under helgen blir jag ensam. För nu är jag ensam igen.
Kom precis på att min gamla kära vän Kimberlie nämnde att hon kommer till London. Hanna fyller dessutom år och så vill jag träffa Marketa på lördag. Mindre än en vecka kvar tills Jessica, Malin, Jonathan och Fredrik kommer också! Och drygt 3 veckor kvar innan jag åker hem inför julen. Jag har nog aldrig längtat bort så mycket som nu.
Nu har jag rabblat klart. Sean är ute ur mitt liv och det gör mig ledsen än. Det gör mig ledsen att det blev som det blev, att han gjorde som han gjorde, att jag gjorde som jag gjorde, allt han sa och att jag åter igen var så elak mot mig själv.
Jag hoppas jag kommer kunna glömma det här. Fast det kan jag inte, det vet jag. Nu rabblar jag igen.
Det var så mycket jag skulle ha visat honom, gjort med honom och redan börjat småplanera för den kommande tiden. Nu har jag lärt mig värdet av tålamod.. Vilket jag dessvärre inte har ett tag av kvar när det kommer till kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar