Jag älskar dig, kakao

För någon dag sen bakade jag kladdkaka och skjut mig vad gott det var.💕 Egentligen skulle jag ju ha haft en nyttig vecka (med mycket träning, hah!), men det blev inte så mycket med den med tanke på bröllop och allmänt "jag är ju faktiskt hemma hos mamma/pappa"..

Förr, när jag bodde hos pappa, så bakade jag hela tiden, kladdkakan var alltid i centrum. Nu på jobbet så brukar de andra assistenterna baka ibland, men jag gör aldrig det med tanke på vad mycket jag brukar skita ner, haha.. Men jag saknar att kunna göra kladdkaka, kladdiga muffins och så klart, the almighty vit kladdkaka med citron. Jävlar vad gott det är. Varför jobbar jag och inte är hemma och bakar? Och varför blir jag så sugen på allt onyttigt när jag är på jobbet?

Min lägenhet är fin, men den saknar en spis och det är jag glad för. Sist jag trodde Frida pratade vi om kakor och bakverk och båda kom fram till att spisen är boven i dramat. Så min vikt tackar mitt lilla, lilla krypin (att det finns kladdkaka man kan göra i micron låtsas jag inte om).

Nu ska jag kolla på tv, bädda sängen och sluta tortera mig själv med dagdrömmar om kladdkaka och min avsaknad av den. Den kommer nog ändå besöka mig i drömmarna inatt..

Jag har försökt att lära mig alla ord i världen 🎶

Jag sover fortfarande lika uselt sen förra inlägget och tankarna går ännu på högvarv.
Men jag mår bättre, är bara så satans trött jämt och ständigt. Just nu sitter jag på jobbet och gör mest ingenting, allt som behövs är gjort och nu löser jag korsord och väntar på nått mer att göra. Kl16 slutar jag och då ska jag springa bort till Gina och se om jag kan köpa liten smycken (som jag egentligen inte har röd med...). Äta glass med polacken ska jag också kanske göra.
Om mindre än en vecka är det bröllop. Tänk att Simon ska gifta sig. Och all drama son redan varit, innan bröllopet ens ägt rum..

Iaf. Jag läste igenom inlägget med mina "mål" för i år och insåg att jag har ju faktiskt redan fått lite gjort. Jag har flyttat och köpt ny mobil, alltid en början. Nu ska jag bara fylla lägenheten med möbler och prylar, lära mig mer tjeckiska (kan en hel del ord nu iaf) och samtidigt spara pengar så jag kan resa i höst/vinter! Men jag har fått en soffa av världens snällaste bästis så där sparade jag några tusenlappar!
Innan dess ska jag ta tag i mitt liv, söka lite mer jobb (utifall att) och få ordning på min sömn. Och köpa dammsugare, det är viktigast nu.

Jag saknar dig mindre och mindre, jag har glömt dig en vacker dag

Jag kan inte sova längre. Den senaste veckan har både dygnen och nätterna varit oroliga och jag kan även se det på min stressiga hy och dåliga aptit. Och allt på grund av Sean.

För några dagar sen så låg jag i sängen med mobilen och mina språkappar. Jag ska försöka bemästra ett flertal språk, men även laddat ner för finska, norska och danska för att kunna de skandinaviska. Jag hade den danska appen uppe och nått litet ord fick tankarna att gå över till hans mamma, som är dansk. Och det gjorde ont att andas. Så ont att jag fick lägga mig på rygg för att ens få in nått i lungorna. En ångestattack utan dess like och en massa minnen jag försöker trycka bort än.

Men sen dess har det suttit fast, nätterna är plågsamma då jag mot min vilja tvingar mig själv igenom allt igen. Varje natt kommer fler minnen om ord, sms, samtal och handlingar upp. Och jag, i min dumhet, bygger själv upp egna handlingar på hur det kunde ha varit. På hur det kan bli. På hur jag så in i helvete önskar det kunde ha blivit.

Jag hatar att känna mig så fast i det som hänt att jag inte kan gå vidare. Jag hatar att jag inte kan hata honom, det går inte. Jag hatar att vi var så nära att faktiskt bli vänner, men det gick inte. Jag hatar att jag saknar vår vänskap. Hatar att jag saknar när vi satt i soffan, sängen eller var ute och gick och bara pratade. Hatar alla minnen som för min var värda guld, men som sen bara blivit plågsamma. Hatar att jag på nått jävla konstigt vis ändå saknar dig, din jävla idiot.

Jag funderar ibland på att höra av mig, hur det än skulle gå till. Men iaf försöka, och fastän jag vet med vilka ord han skulle stänga ut mig med för gott så hade jag iaf vetat att jag försökt. Som så många gånger förut.

Om det inte blir se dom säger, att tiden läker alla sår, så kommer jag försöka kontakta honom. Om ändå för att få ett avslut, något vi aldrig fick. Den vänskapen vi hade innan vi tillsammans valde att förstörde den genom ett "förhållande" var fin nog att jag iaf vill få ett värdigt avslut (iaf försöka). Jag måste kunna se tillbaka på iaf ett ögonblick av ömhet och förståelse för varandra. Och för att sätta punkt för en saknad jag inte själv förstår mig på.

Så kom igen nu, tiden. Läk mina sår