This is the end, my only friend, the end

Ramlade över en intressant artikel i Aftonbladet igår; Två och en halv minut till domedagen. Bara ordet "domedag" sätter nog med skräck i mig och det faktum att den där jävla Donald Trump numera har både ett och två fingrar med i spelet gör inte saken bättre. 

Iaf, det finns tydligen någonting som heter Domedagsklockan som vi "ställer tiden" efter hur nära vi är ett kärnvapenkrig, dvs. domedagen. Det närmsta (enligt wikipedia) vi varit domedagen är 2 minuter, år 1953 när både USA och Sovjetunionen testade kärnvapen. Och när är vi där igen, med bara en halv minuts marginal. Jag är ju själv en pinsamt blödig människa som ofta gråter till nyheterna utan att egentligen alltid förstå varför (den 9 november när Trump vann presidentvalet tex, då skulle jag jobba på dagen så vid typ 6 på morgonen stod jag vid Pressbyrån med ett nyköp ciggpaket och kedjerökte och grät), och det gjorde jag när jag läste denna artikel också.

Ibland känns allting meningslöst, som till exempel när vi alla ska dö.

Sid är okej och jag har fått lön!

Den forna tiden av diarré har passerat (förhoppningsvis) och Sid är bättre i magen. Eftersom Sid inte verkar ha lidit så värst mycket av det hela så är det nog bara jag som gråter lyckotårar här hemma. Tex. så grät jag igår över en liten ynklig bajskorv, men den var ju för bövelen fast! Idag kände jag för att gråta när jag kom hem från Färjestad dit jag cyklade för att köpa mat till Sid. Efter halva vägen insåg jag att djursjukhuset "stänger om en kvart"... Så fort gick det och när jag kom hem var det på darrande ben.

Inatt ska jag lägga mig tidigt så jag måste lyckas vända på dygnet lagom till lördag då jag ska upp tiiiidigt och jobba. Först ska jag titta lite mer på Ebba och Didrik.

Det här med att göra skäl för sitt namn

Nu i veckan firade jag och Sid en vecka av diarré, woho.. För att göra en lång historia kort, förra torsdagen jobbade jag kväll när jag fick ett meddelande från hundvakten att Sid hade bajsat inne. Eftersom han inte gjort det sen han var valp och icke rumsren så blev jag väldigt förvånad och fixade så att jag fick byta bort mitt pass på lördagen till ett annat. Och tur var det för Sid hade haft en olycka hemma också. Så det vara bara att skura golven x 2, duscha hunden, tvätta matte, sängkläder och handdukar och till slut själv duscha. Kl 5 på morgonen slutade våran dag och efter det var det bara att springa ut varannan timme dygnet runt. På måndagen var både jag och hunden på bristningsgränsen och på tisdag kväll var vi till vetrinären och fick en saftig räkning, medicin och lite Bra för magen-mat. Så nu är det bättre och vi får äntligen sova igen.

Sen igår är Sid i Filipstad eftersom jag har jobbat. Och även fast jag älskar min gris mest av allt så har det varit skönt att få komma hem från jobbet och få äta kvällsmat ifred och sen lägga mig utan att behöva ställa klockan. Idag/ikväll jobbar jag ikväll och imorgon åker jag till Filipstad och klappar djur och packar grejer. Sen så ska pappa hjälpa mig att tvätta min matta som Sid hade två olyckor på...
Lille grisen♥