Jag kan inte sova längre. Den senaste veckan har både dygnen och nätterna varit oroliga och jag kan även se det på min stressiga hy och dåliga aptit. Och allt på grund av Sean.
För några dagar sen så låg jag i sängen med mobilen och mina språkappar. Jag ska försöka bemästra ett flertal språk, men även laddat ner för finska, norska och danska för att kunna de skandinaviska. Jag hade den danska appen uppe och nått litet ord fick tankarna att gå över till hans mamma, som är dansk. Och det gjorde ont att andas. Så ont att jag fick lägga mig på rygg för att ens få in nått i lungorna. En ångestattack utan dess like och en massa minnen jag försöker trycka bort än.
Men sen dess har det suttit fast, nätterna är plågsamma då jag mot min vilja tvingar mig själv igenom allt igen. Varje natt kommer fler minnen om ord, sms, samtal och handlingar upp. Och jag, i min dumhet, bygger själv upp egna handlingar på hur det kunde ha varit. På hur det kan bli. På hur jag så in i helvete önskar det kunde ha blivit.
Jag hatar att känna mig så fast i det som hänt att jag inte kan gå vidare. Jag hatar att jag inte kan hata honom, det går inte. Jag hatar att vi var så nära att faktiskt bli vänner, men det gick inte. Jag hatar att jag saknar vår vänskap. Hatar att jag saknar när vi satt i soffan, sängen eller var ute och gick och bara pratade. Hatar alla minnen som för min var värda guld, men som sen bara blivit plågsamma. Hatar att jag på nått jävla konstigt vis ändå saknar dig, din jävla idiot.
Jag funderar ibland på att höra av mig, hur det än skulle gå till. Men iaf försöka, och fastän jag vet med vilka ord han skulle stänga ut mig med för gott så hade jag iaf vetat att jag försökt. Som så många gånger förut.
Om det inte blir se dom säger, att tiden läker alla sår, så kommer jag försöka kontakta honom. Om ändå för att få ett avslut, något vi aldrig fick. Den vänskapen vi hade innan vi tillsammans valde att förstörde den genom ett "förhållande" var fin nog att jag iaf vill få ett värdigt avslut (iaf försöka). Jag måste kunna se tillbaka på iaf ett ögonblick av ömhet och förståelse för varandra. Och för att sätta punkt för en saknad jag inte själv förstår mig på.
Så kom igen nu, tiden. Läk mina sår
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar