Vänta mig

Kan inte sova. Vill inte sova. Jag får ångest så fort jag släcker lampan och kommer tänka på morfar. Tänker på den tomma fåtöljen, tänker på den nya placeringen av bordet hemma hos dom, tänker på den tomma sängen, tänker på begravningen och tänker på dödsannonsen. Gråter floder och vet inte vart jag ska ta vägen. På fredag är begravningen och jag vill bara att allt ska va över.
Tack för att, även fast du inte tyckte om mina piercingar, tatueringar och galna hårfärger och frisyrer, du ändå accepterade mig. Och tack för att du tog mig i försvar när de andra gick på för hårt. Vem ska acceptera och försvara mig nu?
Morfar. Jag förstår det inte än. Vänta mig.