Så, julafton borde vara över för länge sen, men jag sitter ändå med ett sug efter mat(?!). Jag är lite ledsen än pga våran familjesituation. Morfar är dålig och har rätt nyligen kommit hem från sjukhuset och han är inte riktigt bra än. Eller rättare sagt så är det inte långt kvar nu tror vi.
Idag efter Kalle Anka så satt jag kvar i soffan och tittade på
Kan du vissla Johanna? medans papa och farmor var i köket. Alex hade åkt till storfors. Och i scenen när Tora berättar att morfar har dött så började jag gråta som en litet barn. Först för att det var så sorligt (samma visa varje år), men sen också för att jag kom och tänka på min morfar och när hon säger att "morfar är död" så bara brister allting. Fan, jag hatar när de och det som alltid varit där försvinner. Det ironiska är att han är ju inte borta, men han är inte heller där.
När vi kom upp till Christer och Kristin så låg morfar och sov på soffan och gick inte upp förrän de skulle hem. Då var han tvungen att ha hjälp upp, stöd när han gick och hjälp att klä på sig. Morbror erbjöd sig att följa med och hjälpa dom hem, men det behövdes inte sa dom. Tack och lov så kom det inget samtal senare.
För i helvete, ju äldre jag blir dessto yngre känner jag mig. Då var ju allt kvar.
Helvete helvete helvete, inte än inte nu inte då inte du.
