Viva la Spania

För typ en månad sen var jag och Amanda i Barcelona. Det var varmt, fuktigt, fullt med äckliga (och lite tråkiga) människor och stundtals galet stressigt. Jesus, vad jag saknar det 

..I could see for miles miles miles

Hej hej, här sitter jag vaken mitt i natten och väntar på att solen ska gå upp. Det har redan börjat ljusna ute så jag tror jag ska ta med mig Sid ut på en promenad. Jag är i Filipstad för pappa är i Frankrike och jobbar och lillebror ligger borta på jobb så jag är kattvakt. Så här har jag suttit sen fredags. Det har varit tråkigt, men skönt. Och jag längtar hem nu, det är också bra. Längta hem är bra.

Home sick

Här hemma i min soffa har jag legat i lite över ett dygn nu och hostat. jag kan räkna på en hand hur många timmar jag har sovit. Egentligen borde jag göra något att äta, men jag känner varken smak eller lukt så det känns så värdelöst att äta något alls. Så det enda jag gör nu är att titta på film/serier, snyta mig, lyssna på poddar och dricka smaklös dricka. På måndag ska jag jobba om jag är frisk, annars får jag väl ligga kvar här och ruttna.. :(

Mindfulness

Jag har blivit marinfadder och skaffat ett fadderbarn

Why so melancholy

Jag är fortfarande här ibland, men får aldrig tummen ur och skriver något. Så nu kommer jag skriva en liten punktlista på vad jag gjort på sistonde;

• Jag har bytt arbetsgivare, men jobbar med samma kund och personal + några nya,
• Jag har köpt en ny telefon.
• Jag har nästan flyttat, men den lägenheten var för dyr. :(
• Mina vänner + jag spenderade en vecka i Split, Kroatien.
• Jessica och Fredrik har flyttat tillbaka till Värmland, woho!
• Jag ska, förhoppningsvis, åka till Tjeckien om en månad och gå på Marketas bröllop (!!).

Jag kommer inte på så mycket mer nu faktiskt. Någon dag när jag får lust kommer jag skriva något mer, när jag har mer grejer att skriva om.

Helgen

Dop för Elmy och ett bröllop som överraskade alla som var där. ♥

Jag firades av släkten på lördagkväll med några små tårtor och, vad som kändes som, sjuhundra sorters olika kakor. Gott var det iaf, den bästa presenten var en pruttkudde (som Sid redan har mördat i&fs) och pengar.

Under födelsedagsfikat kom gamla skolkataloger fram och jag drömde mig tillbaka till studenten och funderade på vad alla gamla vänner och ovänner gör nu för tiden, hoppas att Kenny har det bra, ser med nostalgi ut över mitt eget liv och funderar på vad i helvete jag ska göra nu.

Another season, another reason

Snaaaart är denna vecka slut. Jag tror jag aldrig haft så här mycket att göra. Lat jag jag alltid varit, överdriva är ingen nyhet, men nu har jag faktiskt jobbat på ordentligt. Både här hemma och på jobbet. Jag har tappat räkningen på hur många samtal och sms jag gjort, hur många kartonger jag packat och hur många vändor jag gjort på cykel/till fot ner på stan och överallt och ingenstans. Lillebror var här igår och hämtade Sid eftersom jag gör långt pass ikväll och imorgon ska jag till Filipstad och hämta honom och på måndag jobba igen.. Jag är FÖR lat för att ha mycket att göra. Stress är det värsta som finns och jag är så mesigt känslig för det..

This is the end, my only friend, the end

Ramlade över en intressant artikel i Aftonbladet igår; Två och en halv minut till domedagen. Bara ordet "domedag" sätter nog med skräck i mig och det faktum att den där jävla Donald Trump numera har både ett och två fingrar med i spelet gör inte saken bättre. 

Iaf, det finns tydligen någonting som heter Domedagsklockan som vi "ställer tiden" efter hur nära vi är ett kärnvapenkrig, dvs. domedagen. Det närmsta (enligt wikipedia) vi varit domedagen är 2 minuter, år 1953 när både USA och Sovjetunionen testade kärnvapen. Och när är vi där igen, med bara en halv minuts marginal. Jag är ju själv en pinsamt blödig människa som ofta gråter till nyheterna utan att egentligen alltid förstå varför (den 9 november när Trump vann presidentvalet tex, då skulle jag jobba på dagen så vid typ 6 på morgonen stod jag vid Pressbyrån med ett nyköp ciggpaket och kedjerökte och grät), och det gjorde jag när jag läste denna artikel också.

Ibland känns allting meningslöst, som till exempel när vi alla ska dö.

Sid är okej och jag har fått lön!

Den forna tiden av diarré har passerat (förhoppningsvis) och Sid är bättre i magen. Eftersom Sid inte verkar ha lidit så värst mycket av det hela så är det nog bara jag som gråter lyckotårar här hemma. Tex. så grät jag igår över en liten ynklig bajskorv, men den var ju för bövelen fast! Idag kände jag för att gråta när jag kom hem från Färjestad dit jag cyklade för att köpa mat till Sid. Efter halva vägen insåg jag att djursjukhuset "stänger om en kvart"... Så fort gick det och när jag kom hem var det på darrande ben.

Inatt ska jag lägga mig tidigt så jag måste lyckas vända på dygnet lagom till lördag då jag ska upp tiiiidigt och jobba. Först ska jag titta lite mer på Ebba och Didrik.

Det här med att göra skäl för sitt namn

Nu i veckan firade jag och Sid en vecka av diarré, woho.. För att göra en lång historia kort, förra torsdagen jobbade jag kväll när jag fick ett meddelande från hundvakten att Sid hade bajsat inne. Eftersom han inte gjort det sen han var valp och icke rumsren så blev jag väldigt förvånad och fixade så att jag fick byta bort mitt pass på lördagen till ett annat. Och tur var det för Sid hade haft en olycka hemma också. Så det vara bara att skura golven x 2, duscha hunden, tvätta matte, sängkläder och handdukar och till slut själv duscha. Kl 5 på morgonen slutade våran dag och efter det var det bara att springa ut varannan timme dygnet runt. På måndagen var både jag och hunden på bristningsgränsen och på tisdag kväll var vi till vetrinären och fick en saftig räkning, medicin och lite Bra för magen-mat. Så nu är det bättre och vi får äntligen sova igen.

Sen igår är Sid i Filipstad eftersom jag har jobbat. Och även fast jag älskar min gris mest av allt så har det varit skönt att få komma hem från jobbet och få äta kvällsmat ifred och sen lägga mig utan att behöva ställa klockan. Idag/ikväll jobbar jag ikväll och imorgon åker jag till Filipstad och klappar djur och packar grejer. Sen så ska pappa hjälpa mig att tvätta min matta som Sid hade två olyckor på...
Lille grisen♥

Bear with me

Jag har tatuerat mig! Numera traskar det en tjusig björn runt på mitt lår. Jag gick till en ny studio i Karlstad (jag tror den är ny iaf,jag har inte lagt märke till den förut) för jag blev så förbannat sugen + att de hade specialpris på 500 kr i timmen (nu landade det på 1,500 kr för min del ändå..). Fin blev den, det blir nog ett litet zoo på benen så fort jag får råd.

                             

I will survive

Än så länge så går det ihop ekonomiskt med det jobb jag har vilket gör mig mycket lättad då det inte gick något vidare med de två intervjuerna jag var på. Så nu är jag säker nån mer månad framåt vilket känns väldigt, väldigt skönt.
Något mindre skönt är att jag bestämt mig för att ha en sockerfri vecka, slutdatum blir 1 december. Började egentligen i tisdags, men idag åt jag en lussebulle på jobbet så får hålla ut lite längre.. Förutom idag så är det inte så jobbigt. Jag var och handlade förut och köpte en energidricka och en julmust, MEN de var sockerfria iaf! Det här ska jag nog fixa galant.
Att jag ätit 5 varma mackor ikväll hör inte hit..

It's gonna take a long time to love, it's gonna take a lot to hold on

Nu var det ett tag sen jag uppdaterade, men det har inte varit prioriterat.
Jag har iaf fått ett nytt jobb. Åter igen som personlig assistent, nu dock som timanställd. Så jakten på ett till jobb pågår för fullt och det är nog det enda som händer just nu. Jag får uppdatera mer när nått roligt händer, slänger in några selfies från sommaren/hösten.

What if the road won't take me there

Denna jävla svacka tar knäcken på mig snart.
Jag blir vilken dag som helst arbetslös och jag tvivlar på att min arbetsplats kommer hjälpa mig långt med nytt arbete. Min väns mamma som var sjuk gick bort idag och jag själv känner mig så jävla ovärdig alla svin (= blir blockad och ignorerad bara för att jag inte skickar nakenbilder). Jag. Pallar. Inte.
Jag har sovit bort snart 2 dygn (på riktigt, det börjar bli illa nu) och känner mig allmänt deppig och gråter titt som tätt. Just nu vill jag bara åka bort ett tag, sa precis till Marketa att hade jag pengar skulle jag åka och hälsa på henne. Imorgon ska jag jobba och jag börjar känna mig stressad och rastlös när jag är där, pga allt som händer omkring mig. Jag känner mig så jävla instängd, jag vet inte hur jag ska få ur mig allt.
Jag kommer nog åka hem till mamma eller pappa ett par dagar. Mitt i allt så har Madde och Andreas äntligen fått sin bäbis, lilla Elmy. 💕 Jessica är i Karlstad och vi ska ses hos Malin på lördag så det blir också skoj. Men just som det är nu, i denna minut så skulle jag helst bara gå ut genom dörren och inte komma tillbaka på ett par dagar.

Konsten att gå sönder

Allt är på riktigt nu, alla gamla inlägg och "problem" känns så otydliga. I lördags fick jag reda på att en av mina bästa vänner hade fått en cancerdiagnos. Min bästaste bästis. Jag vet inte om jag någonsin känns mig så sprängfärdig och hysterisk. Sov ett par timmar under dagen och vaknade till ännu ett meddelande från en annan nära vän vars mamma ligger på sjukhus, läget är kritiskt.
Jag själv ska ta tag i livet nu, nu eller aldrig. Jag känner mig rädd och spyfärdig. Men jag skämdes så förra lördagen. Dagen innan hade jag jobbat, jobbade natt då. På natten kunde jag inte sova för jag tänkte på killen i London och jag grät i nån timme. Cirka 8 timmar senare grät jag av helt andra anledningar. Riktiga anledningar. Och jag skämdes för att jag låg och grät över saker som hänt och inte kan ändras medan livet springer förbi, för vissa kanske fortare...
Jag har inte orkat så mycket än. Har promenerat runt mycket (själv och med Sid) och funderat mycket på allt och alla. Men det kommer, sakta men säkert.

Jag älskar dig, kakao

För någon dag sen bakade jag kladdkaka och skjut mig vad gott det var.💕 Egentligen skulle jag ju ha haft en nyttig vecka (med mycket träning, hah!), men det blev inte så mycket med den med tanke på bröllop och allmänt "jag är ju faktiskt hemma hos mamma/pappa"..

Förr, när jag bodde hos pappa, så bakade jag hela tiden, kladdkakan var alltid i centrum. Nu på jobbet så brukar de andra assistenterna baka ibland, men jag gör aldrig det med tanke på vad mycket jag brukar skita ner, haha.. Men jag saknar att kunna göra kladdkaka, kladdiga muffins och så klart, the almighty vit kladdkaka med citron. Jävlar vad gott det är. Varför jobbar jag och inte är hemma och bakar? Och varför blir jag så sugen på allt onyttigt när jag är på jobbet?

Min lägenhet är fin, men den saknar en spis och det är jag glad för. Sist jag trodde Frida pratade vi om kakor och bakverk och båda kom fram till att spisen är boven i dramat. Så min vikt tackar mitt lilla, lilla krypin (att det finns kladdkaka man kan göra i micron låtsas jag inte om).

Nu ska jag kolla på tv, bädda sängen och sluta tortera mig själv med dagdrömmar om kladdkaka och min avsaknad av den. Den kommer nog ändå besöka mig i drömmarna inatt..

Jag har försökt att lära mig alla ord i världen 🎶

Jag sover fortfarande lika uselt sen förra inlägget och tankarna går ännu på högvarv.
Men jag mår bättre, är bara så satans trött jämt och ständigt. Just nu sitter jag på jobbet och gör mest ingenting, allt som behövs är gjort och nu löser jag korsord och väntar på nått mer att göra. Kl16 slutar jag och då ska jag springa bort till Gina och se om jag kan köpa liten smycken (som jag egentligen inte har röd med...). Äta glass med polacken ska jag också kanske göra.
Om mindre än en vecka är det bröllop. Tänk att Simon ska gifta sig. Och all drama son redan varit, innan bröllopet ens ägt rum..

Iaf. Jag läste igenom inlägget med mina "mål" för i år och insåg att jag har ju faktiskt redan fått lite gjort. Jag har flyttat och köpt ny mobil, alltid en början. Nu ska jag bara fylla lägenheten med möbler och prylar, lära mig mer tjeckiska (kan en hel del ord nu iaf) och samtidigt spara pengar så jag kan resa i höst/vinter! Men jag har fått en soffa av världens snällaste bästis så där sparade jag några tusenlappar!
Innan dess ska jag ta tag i mitt liv, söka lite mer jobb (utifall att) och få ordning på min sömn. Och köpa dammsugare, det är viktigast nu.

Jag saknar dig mindre och mindre, jag har glömt dig en vacker dag

Jag kan inte sova längre. Den senaste veckan har både dygnen och nätterna varit oroliga och jag kan även se det på min stressiga hy och dåliga aptit. Och allt på grund av Sean.

För några dagar sen så låg jag i sängen med mobilen och mina språkappar. Jag ska försöka bemästra ett flertal språk, men även laddat ner för finska, norska och danska för att kunna de skandinaviska. Jag hade den danska appen uppe och nått litet ord fick tankarna att gå över till hans mamma, som är dansk. Och det gjorde ont att andas. Så ont att jag fick lägga mig på rygg för att ens få in nått i lungorna. En ångestattack utan dess like och en massa minnen jag försöker trycka bort än.

Men sen dess har det suttit fast, nätterna är plågsamma då jag mot min vilja tvingar mig själv igenom allt igen. Varje natt kommer fler minnen om ord, sms, samtal och handlingar upp. Och jag, i min dumhet, bygger själv upp egna handlingar på hur det kunde ha varit. På hur det kan bli. På hur jag så in i helvete önskar det kunde ha blivit.

Jag hatar att känna mig så fast i det som hänt att jag inte kan gå vidare. Jag hatar att jag inte kan hata honom, det går inte. Jag hatar att vi var så nära att faktiskt bli vänner, men det gick inte. Jag hatar att jag saknar vår vänskap. Hatar att jag saknar när vi satt i soffan, sängen eller var ute och gick och bara pratade. Hatar alla minnen som för min var värda guld, men som sen bara blivit plågsamma. Hatar att jag på nått jävla konstigt vis ändå saknar dig, din jävla idiot.

Jag funderar ibland på att höra av mig, hur det än skulle gå till. Men iaf försöka, och fastän jag vet med vilka ord han skulle stänga ut mig med för gott så hade jag iaf vetat att jag försökt. Som så många gånger förut.

Om det inte blir se dom säger, att tiden läker alla sår, så kommer jag försöka kontakta honom. Om ändå för att få ett avslut, något vi aldrig fick. Den vänskapen vi hade innan vi tillsammans valde att förstörde den genom ett "förhållande" var fin nog att jag iaf vill få ett värdigt avslut (iaf försöka). Jag måste kunna se tillbaka på iaf ett ögonblick av ömhet och förståelse för varandra. Och för att sätta punkt för en saknad jag inte själv förstår mig på.

Så kom igen nu, tiden. Läk mina sår

Den här veckan flyttar jag!!

Denna lilla lägenhet jag flyttar till kommer inte få det lätt. Jag har planer på att göra mig en egen liten mysig grotta och räknar redan ut mått, tänker på färger och mönster, "vart ska Sid sova?", korgar och garderober, det pyttelilla köket och mitt fönster (tro mig, när man bott i en källare så länge osm jag har så blir man glad av att se ett fönster).
I can't wait!